För 30 år sedan läste jag filmvetenskap på Filminstitutet.
Jag minns en lärare där som höjde ett varningens finger när vi studenter skulle lämna in våra uppgifter, skrivna på dator, och uttryckta på skrivare.
Han menade att skriften blev så fin så det fanns en risk att vi trodde vi skrivit något bra när vi egentligen skrivit något ointressant.
Jag kom att tänka på det när sättaren skickat över en PDF på boken. Texten ser jättefin ut!
Nu ska bara 32 illustrationer in.
Spännande!
Ny granskning visar: Över hälften av nätläkarbesöken saknar grund för ersättning | SVT Nyheter https://share.google/bF8jtrt1dsR4MvnaW
Svenska diagnosens död glädjer inte alla https://www.svd.se/a/16kEXB/utmattningssyndrom-avskaffas-som-diagnos-men-tunga-namn-tvekar?utm_source=androidapp&utm_medium=share
När suicidala budskap blir något annat än lidande
Det finns två sorters suicidala uttryck i psykiatrin.
Det ena är en människa som faktiskt kämpar för sitt liv. Det andra är ett språk som har lärt sig vilka knappar som får vården att reagera.
Båda företeelserna är verkliga. Båda kräver respekt.
Men de är inte samma sak — och de ska inte behandlas som om de vore det.
Psykiatrin har länge haft ett system där vissa ord automatiskt utlöser en kedjereaktion: bedömning, inläggning, tvångsåtgärder, krismöten. Det betyder att patienten inte blir lyssnad på som en människa, utan som ett riskobjekt. Det betyder också att kommunikationen börjar fungera som en valuta.
När människor märker att vården bara reagerar på hot om katastrof, så börjar de uttrycka sina behov i katastroftermer. Det är inte manipulation — det är inlärt beteende. Ett logiskt svar på ett ologiskt system.
Problemet är att både patient och vård då förlorar.
Vi förlorar kontakten med det verkliga lidandet.
Vi förlorar möjligheten att förstå vad som egentligen behöver förändras.
Patienten förlorar sin roll som tänkande subjekt, och blir istället en variabel i en riskmatris.
Det är först när man tar bort reaktionen på de suicidala budskapen som man kan börja prata på riktigt. Då återkommer människan. Då blir frågorna möjliga igen:
Vad är svårt? Vad behöver du? Vad vill du? Vad hindrar dig? Vad är nästa steg?
Det är då man kan börja behandla.
Och där landar kärnan i all modern psykiatri, även om vi sällan vågar säga den högt:
När den suicidala kommunikationen blir ett argument i en förhandling, är det inte längre en relevant kommunikation.
Så här skulle det kunna se ut i nästa diagnosmanual.
En påhittad diagnos (ungefär som övriga psykiatriska diagnoser…)
Fay Wray’s Syndrome (FWS)
Neurodevelopmental Disorder
A. Kärnsymtom
Ett genomgripande mönster av medfödd hyperresponsivitet på upplevda hot, manifesterat av minst fyra av följande:
1. Pervasiv oro i vardagliga situationer (t.ex. ”det värsta kommer hända”-tankar utan proportion till faktisk risk).
2. Somatisk hyperreaktivitet, såsom hjärtklappning, svettning, magbesvär, yrsel, muskelspänning eller darrningar.
3. Förstärkt startle-respons, inklusive benägenhet att skrika, hoppa till eller ”frysa” i oväntade situationer.
4. Undvikandebeteenden riktade mot social exponering, prestation eller okända miljöer.
5. Överdriven försiktighet, t.ex. långvarigt övervägande innan beslut, rädsla att göra fel, behov av säkerhetsrutiner.
6. Panikattacker eller paniknära episoder, spontana eller triggerspecifika.
7. Livslång blygsel eller social hämmadhet som begränsar utveckling, karriär eller relationer.
B. Funktionspåverkan
Symtomen ska medföra betydande påverkan på minst ett av följande områden:
Arbete/studier (t.ex. undvikande av möten, presentationer eller ansvar).
Relationer (t.ex. svårigheter att bjuda ut, säga ifrån, eller hantera konflikt).
Vardaglig funktion (t.ex. överdriven säkerhetskontroll, undvikande av nya miljöer).
C. Debut under utvecklingsperiod
Symtomen ska finnas i någon form sedan tidig barndom, även om de inte nödvändigtvis upptäcks eller dokumenteras förrän i vuxen ålder.
D. Stabil symtomprofil
Mönstret ska vara varaktigt och situationsövergripande, inte episodiskt betingat av specifika stressorer.
E. Uteslut diagnoser av lägre status
Symtomen förklaras inte bättre av:
egentlig depression
social ångest
generaliserat ångestsyndrom
fobisk personlighetsstörning
”normala mänskliga känslor” (ej psykiatrisk term, bör undvikas i klinisk praxis)
F. Genetisk predisposition (valfritt men rekommenderas)
Det bör, när så är möjligt, föreligga ärftliga temperamentdrag såsom rädsla, blygsel eller neuroticism hos biologiska släktingar. Avsaknad av sådana drag ska inte diskvalificera diagnosen, men bör noteras som atypiskt.
Specifiers (tilläggsspecifikationer)
FWS with Panic Expression
FWS with Somatic Hyperarousal
FWS, Performance-Sensitive Type
FWS, Socially Inhibited Type
FWS, Mixed Presentation
Diagnostisk differentiering
FWS ska särskiljas från:
ADHD
Vid FWS förekommer koncentrationssvårigheter sekundärt till oro, inte som kärnsymtom.
Autismspektrumtillstånd
Sociala svårigheter vid FWS beror på rädsla, inte intressebrist eller mentaliseringssvårighet.
PTSD
FWS kräver ingen faktisk traumaexponering, endast upplevelsen av potentiellt hot.
Personlighetssyndrom
Funktionsnedsättningen vid FWS betraktas som neuropsykiatrisk, inte karaktärsburen.
Kommentar
FWS representerar ett neurodevelopmentalt mönster av medfödd hotkänslighet som påverkar individens beslutsförmåga, relationsbyggande och adaptiva funktion i vuxenlivet. Tillståndet är underdiagnostiserat i vissa populationer och överrepresenterat bland individer med kreativa yrken, offentlig exponering eller ökad biologisk arousal.
Göteborgsposten skriver om hur korta, enkla videosnuttar kan påverka hjärnan och sänka en individs koncentration.
Det finns funderingar om många ADD/ADHD-diagnoser är felaktigt ställda och egentligen beror på intensivt scrollande.
Så är det med all sannolikhet.
Inför utredningar begär psykiatrin att patienten är nykter och drogfri och kroppsligt frisk för att göra en utredning.
Vi kanske ska börja med att begära 3-6 månaders skärmstopp också?
Forskare: Så påverkas hjärnan av korta videor på sociala medier | Göteborgs-Posten https://share.google/0yYTzMvhlkobqvKtR
Låt oss hitta på en ny diagnos. Det är en neuropsykiatrisk diagnos. Det innebär att diagnosen kommer från våra gener och att vi är födda med den. Låt oss kalla diagnosen för något spännande namn, varför inte Fay Wray:s Syndrom (=FWS)?
FWS beskriver personer som är oroliga, försiktiga och har mycket ångest. Detta beror inte på att de är oroligt lagda utan att de har en neuropsykiatrisk diagnos som ger dem mycket ångest. (I sammanhanget kan jag tillägga att det finns mer data som tyder på att ångest är genetiskt än att koncentrationsstörning skulle vara genetiskt).
Kriterierna för den nya diagnosen är: oro, ångest, försiktighet, blygsel, panikattacker och så vidare. Det finns många kroppsliga symtom också som kan ha funnits genom livet som kolik, sömnsvårigheter, yrsel, IBS tinnitus.
Tidigare diagnoser som Generaliserad ångest (GAD) och Fobisk personlighet skulle förklaras bättre av FWS – nu när forskningen har kommit på den nya diagnosen.
FWS måste ha lett fram till funktionsnedsättningar i livet för att den ska kunna ställas. Dessa funktionsnedsättningar kan vara svårigheter att bjuda upp till dans, nervositet att tala inför publik, hjärtklappning, svettningar och svårigheter att stå på sig i löneförhandlingar. Det sistnämnda innebär att personer med FWS får sämre betalt än personer som presterar likvärdigt – enbart på grund av sin diagnos.
Behandlingen vid FWS är precis som vi ADHD: rutiner, strategier, självinsikt, meningsfull sysselsättning, stödfunktioner och miljöanpassningar (och naturligtvis KBT, som fungerar på allt). Men om inte dessa behandlingar räcker till så finns det bensodiazepiner.
Benzodiazepiner ska bara ges till de patienter som inte upplever tillräcklig effekt av de icke farmakologiska behandlingarna. Någon kanske tycker att man bör vara försiktig med benzodiazepiner eftersom det är ett läkemedel som patienten kan bli beroende av och som kan missbrukas. Bensodiazepiner är inte på något sätt farligare än de amfetaminliknande läkemedel som används vid ADHD. Skillnaden är att psykiatrin ännu inte har förstått att de amfetaminliknande läkemedlen har samma problem som benzodiazepiner.
Staten skulle förmodligen se med oro på att vi har en ny diagnos där behandlingen ofta slutar med bensodiazepiner. De kanske skulle lösa det med att kräva en grundlig psykologutredning för att ställa diagnosen. Detta skulle resultera i långa köer till psykologutredningar och så småningom generera privata alternativ där utresare kan ställa FWS-diagnoser mot betalning.
Förklaringsmodellerna för mänskligt lidande och funktionshinder skulle helt plötsligt se annorlunda ut. I den moderna psykiatrin förklaras ofta ångest och utbrändhet som en följd av patientens svårigheter med koncentration och impulsivitet, det vill säga ADHD. Psykiatrin brukar säga att ADHD kan leda fram till illabefinnande och utbrändhet.
Med FWS skulle förklaringsmodellen kastas om. Det är alltså den medfödda ångesten som ger oss koncentrationssvårigheter och impulsivitet – inte tvärtom. Det finns lika många argument som tyder på att den förklaringsmodellen är sann som förklaringsmodellen vi nu använder, att ADHD är förklaringen.
Staten skulle också kunna koppla fördelar för de människor som lider av FWS. Vissa former av kommunala insatser skulle bara ges till personer med FWS. Skolor skulle kunna neka patienter/elever extra insatser om de inte var diagnostiserade med FWS. Möjligtvis skulle staten även kunna införa vissa begränsningar för människor med FWS, till exempel att de inte är lämpliga som militärer eller poliser.
Det skulle inte dröja länge förrän kändisar och influencers började gå ut och förklara att även de led av FWS. En skådespelare eller musiker skulle kunna beskriva att FWS gör att de får hjärtklappning innan de går ut på scen. Någon kanske skulle fråga artisten om inte det beror på scenskräck, men skulle då snabbt tillrättavisas att det faktiskt rör sig om en äkta psykiatrisk diagnos, en neuropsykiatrisk problematik, som kallas FWS.
FWS ska för övrigt inte ses som en funktionsnedsättning. Den korrekta termen för det för FWS är att det är en ”funktionsvariation”, möjligtvis en ”funktionsuppsättning”.
Om vi skulle utgå från vetenskapen så är FWS en minst lika trolig förklaringsmodell till människors illabefinnande som de nuvarande psykiatriska diagnoserna: autism och ADHD. Det finns alltså ingen medicinsk eller vetenskaplig orsak till att inte beskriva en diagnos som FWS. Det finns ändå två starka orsaker till att vi inte kommer att göra detta:
1. Samhället och den medicinska professionen är medvetna om riskerna med benzodiazepiner. Samhället är inte alls på samma sätt medvetna om riskerna med de amfetaminliknande preparaten vid ADHD.
2. Det finns inget läkemedelsbolag som skulle tjäna pengar på FWS. Benzodiazepiner är billig medicin så det finns inget driv att beskriva en ny diagnos som ingen tjänar pengar på.
En intressant iakttagelse är att primärvården de senaste 15 – 20 åren kraftigt reducerat sina förskrivningar av benzodiazepiner. Ryktet om deras farlighet har spritt sig. Under samma tidsperiod har långtidssjukskrivningar för stressrelaterade symtom mer eller mindre tredubblats. Om det bara är ett samband eller om det finns ett orsakssamband vet vi inte. Primärvården är försiktiga med bensodiazepiner, men remitterar gärna för ADHD-utredningar vilket vanligtvis slutar med behandling av amfetaminliknande substanser.
En annan intressant iakttagelse är bensodiazepinernas positiva egenskaper. Läkemedlen kom på sextiotalet och ersatte tidigare ångestlindrande preparat som alkohol och barbiturater. Barbiturater var ett mycket farligt läkemedel som kunde leda till att patienter dog. Benzodiazepiner är betydligt mildare och är förmodligen starkt bidragande till att den svenska suicidstatistiken började peka nedåt efter sextiotalet.
Jag skriver detta för att försöka förklara hur det psykiatriska narrativet styr hur vi tänker kring mänsklig funktionsnedsättning. Vi beskriver inte en objektiv verklighet utan fokuserar på en liten del och bygger upp en teoribildning utifrån det. Vi skulle lika gärna kunna fokusera på en annan del, till exempel den nya neuropsykiatriska diagnosen: FWS.
Fay Wray är alltså den kvinnliga skådespelerskan i filmen King Kong från 1933. Hon uppvisade i filmen flera tecken till ångest och oro.
Ännu en korrekt artikel i SvD.
Myten om borträngda minnen börjar bli populär igen. Man skyller på sociala medier, och det är förmodligen sant
Generation Z luras av ”traumanarrativ” https://www.svd.se/a/XMlnmn/emma-frans-generation-z-luras-av-traumanarrativ-borttrangda-minnen-en-myt?utm_source=androidapp&utm_medium=share
Jag har fått en återkoppling från förlaget och förslag på typsnitt och layout.
Framsidan blir nog såhär:
Jag fick se exempel på typsnitt på de första 45 sidorna. Det ser fint ut.
(Jag har till min förfäran hittat tre stavfel redan – det borde betyda 30 stavfel i hela boken?)
Nåväl.
Den blir nog inte färdig till nyår, men förhoppningsvis till februari.
Igår fick jag veta att vi har fått förmånen att hålla ett litet föredrag på Svenska psykiatrikongressen 11-13 mars. Det blir spännande.
Hjärnforskarens larm: Ungas skrollande kan försämra koncentrationsförmågan livet ut | SVT Nyheter https://share.google/G0f2yNNXaL34uNc4L
Jaha…
Så mobiler till barn är en dålig ide?
Men det går ju att ställa ADHD-diagnoser och ge amfetaminliknande läkemedel?
Jag är oroad över denna utveckling.
dralbinsson 